matilda carlsson

Kom hem från Henrik för någon timma sedan och det slog mig redan när jag satte mig i bilen att fan, nu är jag ensam igen. Det kommer inte komma någon på minst en vecka som plötsligt kan omfamna mig bakifrån och viska i mitt öra att han älskar mig och ingen som kan få mig att skratta när det verkligen behövs, aldrig på det sättet. För då jag är som lyckligast, då är han där. Även om jag är nära honom en hel helg eller en hel vecka så känns det alltid som om jag inte fått vara tillräckligt nära när det väl är dags att skiljas, om man blinkar är liksom allting över.